Mattias Pettersson, Kista Idea Labs utsände på Dreamhack Winter 2009, gick runt och filmade för att ta tempen på spelkulturen av idag. Mattias intervjuade även fyra profiler i spelvärlden om speltrender, deltagarkultur och bibliotek. Läs här de intressanta svaren, fundera och tyck till!
”A wizard has turned you into a whale. Is this awesome? (Y/N)”, står det på en t-shirt. Minst ett tjugotal personer i min tågvagn är på väg till DreamHack, världens största LAN- och datorfestival, som arrangeras i förhållandevis lilla Jönköping. Mellan 15-20.000 besökare samlas, sammanlänkade via sina datorer, och umgås. För det är vad det handlar om. Myten om att datorer gör folk asociala krossas fullständigt av sammankomster som DreamHack. Här görs gemenskapen synlig. Alla umgås över gränserna. Ålder, etnicitet, utseende och kön är av underordnad betydelse i den virtuella världen.
För några år sedan höjdes vuxenröster most Lunarstorm. Snart finns varenda 40-plussare på Facebook. Man trodde halvt på allvar att barnen skulle få fyrkantiga ögon av allt sittande och tittande framför datorskärmarna. I dag tillbringar många av oss dagarna i ända stirrandes in i dessa skärmar. På väg hem från jobbet kanske vi spelar ett mobilspel eller uträttar någon annan virtuell tjänst via telefonen. Och när vi kommer hem sjunker vi kanske ner framför TV:n. En stor del av mångas liv utspelas på en datorskärm.
Världen förändras snabbare än någonsin och det är kommunikation som utvecklar världen. Om det är till det bättre eller sämre låter jag vara osagt; det är omöjligt att svara så svartvitt på så stora frågor. Det är dock högst troligt att ungdomarna är den grupp som kommunicerar flitigast. Och i spelvärlden råder fullständig deltagar- och kreativitetskultur.
Jag hade med mig tre frågor att diskutera kring, om jag händelsevis skulle drabba samman med någon pratglad gamer. Det visade sig snart att frågorna krävde mer utrymme och betänketid än väntat, så jag skickade i stället mail till några väl valda varelser i spelvärlden.
DE TRE FRÅGORNA:
1. Vad anser du vara det senaste nytt på spelfronten, med fokus på spel som genererar deltagarkultur?
2. Vart är spelutvecklingen på väg? I min värld är kanske LittleBigPlanet det som tagit spelvärlden ett steg framåt. Vad anser du? Vad händer härnäst?
3. Vilka möjligheter tror du att biblioteken har när det gäller att bidra till deltagarkultur, demokrati och medskapande genom att låta spelvärlden ta plats i biblioteksrummet (med rummet avses både det fysiska och det virtuella…)?
SVAREN:
Oskar Skog, skribent på speltidningen Level
Deltagarkultur? Menar du att man spelar tillsammans? Eller blir engagerad i spelvärlden? Eller något helt annat? Att man skapar tillsammans?
LittleBigPlanet tog definitivt ett stort steg i att bygga ett community av användare som kan skapa och dela med sig av sina verk till andra som är intresserade av att ta del av dom. Men som plattformsspel gjorde det ingenting nytt och hade en del brister i både bandesign och kontroll. Ett spel som under 2009 visade att spel kan vara ett intressant medium för ”vuxna” berättelser och som vågade låta användaren tolka ”texten” är The Path.
Det kanske viktigaste som bibliotek kan göra är att bevara. Spel är, och har alltid varit, något man spelar, lägger i lådan, säljer, glömmer. Det finns privata spelsamlare, men vad bibliotek skulle kunna göra (borde göra) är att bevara spelen. Se till att dom finns där långt efter att ”det senaste heta” har glömts bort. Det skulle, i sin tur, kunna skapa en förståelse för spelens utveckling, att man kan studera och se vad som har hänt och på så sätt inte bara öka den generella respekten för spel som berättarmedium utan också kunna förmedla dess potential och möjligheter.
Orvar Säfström, programledare, föreläsare och kulturskribent (skriver bl.a. nyhetsbrevet ”Wanna play?” för BTJ och har författat boken ”250 TV-spel”)
Jag tycker egentligen att frågorna är ställda utifrån ett felaktigt synsätt. Visst kan man definiera moddare i Counter-Strike och levelbyggare i LittleBigPlanet som deltagarkultur, men för mig är spel överhuvudtaget en deltagarkultur. Så fort en människa plockar upp en handkontroll (eller mus/tangetbord) är de delaktiga i själva verkets utformning.
Om du och jag spelar Bioshock kommer inte bara vår upplevelse att skilja sig åt (som när vi ser en film), men story, tempo, ”kameravinklar”, osv. Ett spel utan aktiv input från spelaren står i regel helt stilla och de unika val en spelare gör under spelets gång är ett deltagande i sig. Jag skulle säga att trenden med co-op (samarbetsläge) är en av de stora grejerna på sistone. När spelare nu upplever själva äventyren tillsammans (och inte bara skjuter på varandra i multiplayer efter att alla var för sig spelat klart spelet) kan en helt ny dimension i spelandet uppstå. Tyvärr betyder fler spelare ibland bara mer eldkraft men Left 4 Dead är för mig det bästa exemplet i sammanhanget. Kör man det som det var meningen, med fyra personer online och headset, är det svårslaget. Det räcker med att en av spelarna leker hjälte eller helt enkelt inte kommnunicerar för att allt snabbt ska gå åt skogen och alla blir zombiemat. Det spelet skulle man låta kontorsarbetare köra på teambuildingdagen!
Men för att vidareutveckla det jag skrev om innan är det viktigt att poängtera att spel är en flervägskommunikation. Om vi går på bio, så händer något på duken och vi i publiken reagerar (olika) på det. När vi spelar spel händer något i spelet, vi reagerar på det och sen svarar spelet på våra handlingar, osv. Det är en av anledningarna att det är så svårt för icke-spelare att förstå poängen med spelkulturen. Att sitta brevid och titta på när någon annan spelar är lite som att bara titta på en biopublik. Du missar helhetsbilden (om du inte själv är spelare, då kan du lätt sätta dig in i spelandets natur). Detta gör också att man lätt missar hur mycket det interaktiva elementet betyder för ”verket” (för mig är egentligen kombinationen av upplevelsen och resultatet av att spelaren spelar spelet ett enskilt ”verk” eftersom det skiljer sig så mycket åt beroende på vem som spelar). En icke-spelare kan säga ”gud vilken trist huvudperson det var i Halo” och helt missa att spelaren är lika viktig som Master Chief. Det är en enorm skillnad att se på en klichéfylld actionfilm och att vara huvudpersonen i samma klichéfyllda actionfilm.
Per Strömbäck, talesperson för Dataspelsbranschen
Senaste nytt? Användarskapat innehåll, t ex LittleBigPlanet. Sociala spel, t ex via Facebook samt musik- och partyspel. Deltagarkultur i olika gestalter, användarskapat innehåll genererar konkreta kulturella artefakter, kultur i meningen beteende och vanor. Men användarskapat innehåll är egentligen inget nytt inom dataspel. Counter-Strike är ett bra exempel med lång historia. Vart är spelutvecklingen på väg? Nya gränssnitt, social interaktion off- och online och användargenererat innehåll är de tydligaste tendenserna. Mediekonvergens, t ex musikbranschens rörelse mot dataspel är en annan tydlig tendens. Gränsdragningen gentemot andra medier och sociala nätverk blir svårare, samtidigt som spelmekanik och pedagogik sprider sig till nya sammanhang.
Biblioteken har en viktig roll att tillgängliggöra kulturen, det ska uppmuntras. Det virtuella biblioteket har vissa immaterialrättsliga begränsningar, men biblioteksvärlden har historiskt lyckats lösa sådana problem. Den digitala domänen har större utmaningar på den punkten än den fysiska, men så länge man tar frågan på allvar har jag stort förtroende för att biblioteken kan hantera den även denna gång.
Toby Lee, chefredaktör och ägare av PS3bloggen.se
Om man med deltagarkultur menar att spelaren blir mer involverad i själva spelinnehållet så är det väl just deltagarkultur som är det nya. Den största utmaningen är förmodligen hur man gör för att inte scenen där innehållet samlas ska bli alltför nedskräpad av mindre högkvalitativa alster. LittleBigPlanet översållades i början med småbanor som antingen gav spelaren lätta trophies eller som innehöll ihopsnickrade könsorgansavbilder som mer än en fnissande individ ägnat några sekunder åt att spela. Efter lite ombyggnationer i betygsystemet och sökmotorn så är det nu lättare att hitta kvalitet i spelet. Lärdomen är dock att man inte bara kan låta alla ladda upp allt och sen lita på att det bra sticker ut. Spelaren, precis som folk i övrigt, vill inte slösa tid på skit – ett par dåliga användargenererade banor och man struntar i det och blir negativ. Fortfarande är det ju enklare och vanligare med användargenererat innehåll till PC.
Möjligtvis kan man lägga till en annan trend, nämligen den som jag tycker drabbade Lego för några år sedan – det ska vara lättare och smidigare att bygga något. Helst ska man bara kunna måla upp en bana, som till exempel i kommande ModNation Racers, och slippa gå igenom en lång tutorial för att kunna skapa – vilket man trots allt behöver göra i LittleBigPlanet. Man får ställa sig frågan vad användargenererat innehåll ska vara bra för – är det blotta deltagandet bland spelare man vill åt eller vill man hitta nya kreativa lösningar som utvecklarna inte tänkt på? Ett enkelt banbyggarsystem är ju bra för det första, men kanske inte för det andra. Och tvärtom.
Spelutvecklingen: En del vill ju att 3D ska bli stort, men det råder delade meningar om det. Personligen känner jag att vi hade en 3D-sväng med VR-hjälmar och grejer på 90-talet och jag tror inte riktigt på just den biten. Frågan är kanske lite otajmat ställd då Heavy Rain inte är släppt än och det kanske kan bli ett steg i en ny riktning eftersom berättandet ska vara helt annorlunda än i andra spel. Jag tror och hoppas att spel kommer att utvecklas vad gäller berättartekniken, men innehåll är dyrt och det kanske talar emot en sådan framtid. Eller också kanske det kräver lite nytt spelfolk som ser mer till manus än till teknik och grafik, vad vet jag?
Somliga anser att mobila spel är framtiden och det kan jag väl hålla med om – men det är ju inte direkt utveckling. Att man kan spela ett C64-liknande spel i en mobiltelefon eller på Facebook är mer en tillbakagång till det klassiska än en utveckling av en genre – må så vara att många av spelarna inte upplevt spel på detta sätt tidigare och tycker att det känns nytt. Men mobila spel kommer att vara fortsatt viktiga, helt klart.
Ytterligare en del tror att spel du styr med kroppen kommer att fortsätta (?) vara stort. Jag tycker inte att Wii nått riktigt ända fram och delvis tror jag det beror på att många faktiskt inte vill stå och vifta hela dagarna för att styra sin karaktär. Wii Fit är kul och användbart (använder det själv) men frågan är om det bör räknas som ett spel i strikt bemärkelse.
Biblioteken: Biblioteken borde kunna ta hand om hela speletablissemanget åt det offentliga. Ingenstans i det offentliga vet man så mycket om spel och spelare som på biblioteken som på biblioteken. Utlys tävlingar, seminarier, utbildningsprogram med mera och skaffa er en naturlig plats bredvid distributörer, spelbutiker, spelmedia och spelbloggare – kanske som det sammanbindande mötesrummet? Spel är ingen självklar inkörsport till böcker – men det är inte film heller. Spel ska finnas på bibliotek därför att det är kultur likaväl som underhållning.
Intervju och text: Mattias Pettersson
Missa inte Mattias film från Dreamhack samt hans artikel i nästa nummer av Regionbibliotek Stockholms tidskrift Länsnyttt
